About

ZS-131471049
Sandra Edlund

Om någon jag känner skulle förklara mig med tre ord skulle jag kunna tänka mig att orden blir något i stil med “driftig”, “kreativ” och “företagsam”.

Mitt namn är Sandra Edlund och jag är född på våren 1983 i Eskilstuna. Jag är en tjej som alltid har många saker i luften samtidigt. Jag vill helst göra ALLT och älskar att ta mig an nya utmaningar.

2007 startade jag min enskilda firma. Jag jobbade redan inom modellbranschen och showbiz. Jag bokades på jobb både inrikes och utrikes. Jag turnerade runt nästan varje helg med event inom sång, dans, eldshow och diverse modelluppdrag.

För de olika eventen började jag sy egna kläder som passade till och det gjorde att jag 2008 startade mitt egna varumärke “Ckrets” där jag på helt egen hand designade och sydde underkläder och badkläder. Jag gav mig inte förrän jag lyckades och spenderade därför många timmar bakom symaskinen för att lära mig.

Mitt första designuppdrag bestod av att designa bikinis till en Ibiza-resa med ett fotouppdrag för ett norskt modellteam, som också spelades in för norsk TV.

Mina produkter fick massor av positiv uppmärksamhet och förfrågningarna började trilla in från alla olika håll i Europa. Så jag började ta emot beställningar och startade upp en webshop för att enkelt och proffsigt kunna driva Ckrets framåt. Jag måttanpassade beställningarna och sydde allt för hand i min lilla syatelje.

Våren 2009 hade jag min första modevisning där jag tillsammans med två vänner arrangerade ett stort event i Sex And The City-anda. Jag castade sex snygga modeller som gick visningen för mig. Detta blev ett mkt större projekt än vad jag någonsin kunnat tänka mig och med facit i hand tog jag mig lite vatten över huvudet då jag även valde att hålla en vernissage i samma veva. Intresset för konst hade vuxit fram och var nu även en del av Ckrets.

Någonstans här kände jag att min kropp kanske inte riktigt klarade hur mkt som helst, men den enorma drivkraften inom mig gjorde att jag fortsatte kämpa med alla mina projekt. Då tiden blev knapp började prioriteringarna för vad som var viktigast bli något skev. Kosten och välmåendet kom helt plötsligt i sista hand och kroppen började säga ifrån.
Jag såg det aldrig då men när jag ser tillbaka på det så förstår jag borde ha tagit ett steg tillbaka och hejdat mig.
Men istället fortsatte jag min utveckling och hoppade på ytterligare projekt då jag var på en workshop inom Permanent Make Up (PMU) och blev helt lyrisk. Detta var verkligen något för mig! Och som med allting annat så gav jag mig an på att jag skulle lyckas!

I februari 2010 fick jag ett erbjudande jag inte kunde säga nej till och gick utbildningen inom PMU. Jag fick möjligheten att bli samarbetspartner med det norska företaget som utbildade mig, och samtidigt bli marknadsföringsansvarig för deras varumärke på den svenska marknaden. Jag var över till Oslo och gick extra utbildningar, jobbade som lärling och samtidigt startade upp en ny klinik på svensk mark och åkte runt och höll workshops om PMU.

Allt detta samtidigt som jag hela tiden har haft ett heltidsjobb, där mina arbetstider var nattetid! Jag levde i ett stadigt förhållande med stort hus på 180 kvm och hund. Att försöka vara alla till lags var inte detta lättaste. Vara den perfekta sambon som tog hand om hus och hem, vara den duktiga arbetskamraten som jobbar tufft om nätterna, vara den proffsiga företagsamma kvinnan som alltid skulle vara tillgänglig för beställningar av bikinis, tavlor eller boka in kunder för behandlingar/workshops.

Jag vet inte hur många signaler min kropp gav mig att detta inte var OK. Att slarva med sömn, kost och bara vara superstressad hela tiden var inget som min kropp klarade av.
Så till våren 2010 satt jag i min salong och helt plötsligt visste jag inte var jag var eller hur jag skulle göra de enklaste saker jag gör varje dag. Det kändes som jag hade en sten över bröstet, hela rummet snurrade, halva jag domnade bort och det strålade ut i vänster arm. Jag tog mig till akuten och blev kvar i 13 h där de gjorde en grundlig undersökning av EKG, hjärnröntgen och allt som kunde tänkas behövas. Med facit; Sandra, du har gått in i väggen!

Detta var en måndag och jag vet att jag sa till läkaren under en undersökning “Men jag har ju varit lugn hela helgen” varav han skrattade lite åt mig och sa “detta kommer ta betydligt längre tid än en helg att reparera”

Tänk vad rätt han hade. Vad allt förändrades, från att vara en energifyllda, driftiga, fartfyllda tjejen till att inte ens kunna gå upp på övervåningen i huset utan att behöva sätta mig på huk och vila. Inte kunna tvätta mitt egna hår i duschen utan att få mjölksyra och lägga mig på soffan efter jag duschat klart för att jag var helt slut. Hur gärna jag än ville gick det inte att få fram någon energi. Min kropp var tömd och alla mina projekt fick helt plötsligt läggas på is.
Så fruktansvärt jobbigt att behöva backa i detta läge då jag egentligen inte kände mig utarbetad innan. Utan jag var den lyckligaste människan på jorden som var så glad över alla möjligheter och erbjudande jag fick. Hur kunde detta resultera i något sånt här?

Inte bara allt kroppsligt och mentalt jag upplevde, även mitt privatliv tog stryk. Till sist var separation ett faktum. Sviken och deprimerad tappade jag bort mig själv ännu mer. Jag förlorade all hunger och kunde inte få i mig något mer än vätska och måltidsersättningar. Jag rasade i vikt och orken fanns bara inte. Vänner gav upp hoppet om mig och jag kände mig som den mest ensammaste människan på jorden. Det var jag och min hund mot världen.

Året 2011 är ett enda stort mörker för mig. Jag tror jag förträngt det mesta och mycket av vad folk pratar om kan jag inte ens minnas. Jag tittade mig i spegeln en dag och såg på mig själv utifrån. Det var bara benkotor och skinn. Hur skulle jag någonsin kunna hitta tillbaka till mig själv? Prioritering 1 var att börja äta ordentligt. Hur får jag igång min aptit igen?. Då jag har en hög förbränning överlag vet jag att när jag tränat blivit något så fruktansvärt hungrig. Så jag bestämde mig för att börja träna! Jag fick höra hur folk dumförklarade mig för att de menade att om jag började träna med min kropp skulle jag krossa mig totalt.. Men med träning menade jag inte att aktivt gå på det mest avancerade spinningpass och köra slut på mig. Jag behövde bara komma igång lite lätt, sätta mig och filosofera, stretcha och få in en rutin på att äta efteråt.

Så jag köpte gymkort. Körde igång och fick ett stort intresse för just löpning. Första gången jag tog mig en löptur klarade jag inte av att springa 1 km utan att behöva stanna och gå. Men jag gav mig inte! Med rätt kämparglöd och ett jäkla anamma så sprang jag 6 månader senare 1 mil på 1:03 h. Vilken seger!

Från det kolli jag var till att vara i min livs bästa form på endast ett halvår! Ingen kan någonsin komma och säga att det inte går. Allt sitter i din egna inställning till vad du vill åstadkomma!

Idag mår jag så mycket bättre, både fysiskt och mentalt. Aptiten kom sakta men säkert tillbaka och jag blev människa igen. Jag har hittat tillbaka till den energifyllda tjejen jag en gång var och drivkraften inom mig kommer alltid finnas där. Men jag lärde mig att lyssna på min kropp och förstå de signaler den ger när den inte mår bra. Jag är minst lika driftig idag som jag var innan jag kollapsade men prioriterar det absolut viktigaste idag; Kosten och sömnen!

Jag mår så himla bra av träningen och jag ser inte mig själv i framtiden utan den. Den är en del av mig nu. En livsstil jag är otroligt nöjd över att tagit mig till. Delar gärna med mig av den till er genom denna blogg och hoppas kunna inspirera andra! :)

Följ min resa inom träning, kost och bikinifitness som jag valt att tävla i!

This is my lifetime experience!